Det var en gång en liten näktergal, som förirrat sig till Sverige lite för tidigt på våren. Eftersom det var kallt och ruskigt, så frös den lilla fågeln halvt ihjäl. Den bara låg på marken inne i skogen när en skogsvandrare råkade få syn på den. Skogsvandraren som var en vänlig man tog upp den lilla fågeln i sina händer och beundrade dess skönhet. Värmen från händerna gjorde att den lilla näktergalen kvicknade till och ville flyga iväg. Men den snälle skogsvandraren förstod att den snart skulle frysa ihjäl om han släppte den. En bit därifrån hade just en ko passerat och släppt en stor varm hög bakom sig. Skogsvandraren tryckte ner den lilla fågeln i skiten, så att den inte skulle frysa ihjäl. Där satt nu näktergalen med dynga omkring sig och kände hur värmen började sprida sig i kroppen. Den blev så glad att den började sjunga för full hals. Just då kom en räv i närheten. Han hörde sången, sprang fram till fågeln, drog upp den och åt sedan upp den. Sensmoralen i denna berättelse lär oss tre saker. 1. Det är inte alltid av illvilja som någon trycker ner dig i skiten. 2. Det är inte alltid av välvilja som någon drar upp dig ur skiten. 3. Om du nu sitter i skit upp till halsen, så sjung inte!

Sen i förrgår... men jag har haft annat för mig och så. Igår gjorde vi typ inget, låg i sängen och jag grät och så berättade jag äntligen om mitt förhållande till mat och att det alltid varit konstigt eller problematiskt eller vad man ska säga.Ettdera  äter jag inget på grund av rädsla att gå upp i vikt men nu när jag har gått upp skitmycket sen februari 08 så äter jag typ hela tiden! Just nu väger jag fucking 103kg!!!! Fatta hur mycket det är alltså. Fick verkligen värsta chocken då jag steg upp på vågen då jag har blivit smalare kring magen...men kanske satte det sig på låren eller nåt.

Jag verkligen HATAR min kropp och vikt nu...Jag önskar jag kunde väga som jag gjorde innnan denna karusellen började (då vägde jag 72-75kg),men men jag håller på och tränar hela tiden då jag orkar och så. Min man har äntligen insett vilken betydlese hans stöd har för mig och det att han sätter gränser när det gäller mat.

Tack Gulle JAg älskar dig!!!! <33

Jag har tänkt tillägna detta inlägg till min son Alexander som vi fick ta farväl av 3 juli 2008. Försökt hitta en sång eller text som beskriver min kärlek till honom men det tycks vara omöjligt och tänkte försöka skriva nåt eget men det är inte möjligt just nu eftersom jag är helt grötig i huvudet pga alla tankar...

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om Alexander och min kärlek till honom men det känns som om orden inte räcker till...De som är föräldrar förstår säkert vad jag menar...

XoXo Nikkita