Vi ska om ett par timmar åka iväg på likvaka för "Mommo-lisa"... Vet ej ännu om jag kommer klara av att se henne eller så, hur gärna jag än vill så har jag fruktansvärt svårt för döden över

lag. Det är något som funnits sen min mormor dog för 12 år sen snart....Vet ej vad det kan bero på men det påverkar mig starkt än idag, för att inte tala om själva begravningen, det brukar inte gå någe vidare.

vi är övverens om att Lillan skulle följa med oavsett ålder, spelade ingen roll att hon inte förstår än. Jag vill att hon ska få ta del av detta för att det skulle vart så oavsett om jag vart gravid (då skulle hon vart med i magen jue).... Men vi får väl se.  

Bild lånad från Google!!

Jaha, då har det allra första dödsfallet inträffat år 2010. Mamma hade messat mig redan igår kväll men märkte det inte förräns på morgonen. Det enda som stod var "Faster Gunni dog ikväll", min första tanke som flög genom mitt huvud var; " Vem är Gunni? Har jag ens träffat henne?". Jag messade och skrev att jag inte ens visste vem hon var, strax efter ringde telefonen, det var såklart mamma. Hon lät väldigt chockad över att jag inte visste vem hon var. Hon insåg snart att vi nog inte haft nån kontakt med henne alls sedan jag var liten, och att vi vart och hälsat på. Det var tydligen Kjelles mamma och Johns Gudmor, hon hade vart dålig redan på dagen, åkte in på sjukhuset på eftermiddagen och måste ha syrgas och annat men sen hade hon tagit farväl på kvällen.

Jag beklagar sorgen och hoppas på att delad sorg är lättare sorg. Ta hand om er.

Imorgon kan det vara försent...

Jag har tänkt tillägna detta inlägg till min son Alexander som vi fick ta farväl av 3 juli 2008. Försökt hitta en sång eller text som beskriver min kärlek till honom men det tycks vara omöjligt och tänkte försöka skriva nåt eget men det är inte möjligt just nu eftersom jag är helt grötig i huvudet pga alla tankar...

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om Alexander och min kärlek till honom men det känns som om orden inte räcker till...De som är föräldrar förstår säkert vad jag menar...

XoXo Nikkita

varför är det så att bara för att jag inte råkar ha mitt barn i livet längre så ska jag diskrimeneras? Jag HAR faktiskt erfarenhet av barn som inte många andra i min ålder inte har eller för den delen de som inte har egna barn heller har. 

Jag har faktiskt tagit hand om mina småbröder nästan ända från början till de blev 12 och 15år!! Det känns som om det skulle vara mina barn och det gör det ännu svårare att fara hem och hälsa på och se hur de håller på att bli vuxna...Jag vet att det inte är typ nån som fattar detta men så är det =)