Äntligen ska jag få byta psykolog efter mycket om och men! Jag har tjatat om det i flera månader utan att nån brydde sig, å det är ju lite tråkigt när ingen tar en på allvar tycker jag.

Det var rikit jobbigt att säga det till min numer f.d psykolog, jag fick ju såna skuldkänslor då jag skulle säga att jag ville ha nån med lite mer kött på benen (bokstavligt talat)eftersom då får jag det lättare att gå vidare.

Nu har vi nyss kommit hem från mamma och hennes dagbarn igen. Den lille var riktigt griniger idag och bara tjöt så fort han måste vara på golvet =(

Vi åt lite äppelpaj utan socker och kanel men fick heller ingen vaniljsås, så det  vart lite torrt och smaklöst;smakade mest mjöl och havregryn...

Utom det var vi in till stan till psyk för att min man hade läkartid;annars tagit det lugnt.

’KRAMAR

Vad tycker ni om adoption?rätt eller fel mot barnen?

Jag vill bli mamma till adoptivbarn i framtiden då jag har åldern inne,men jag vet inte från vilket land jag vill adoptera ännu,men man måste ju vara typ 25år innan man får ens börja fundera på adoption,undrar varför det är just 25-års gräns?

Men det är iallafall vad jag vill just nu,men alla psykologer håller på och säger att "ja, du är ju så ung så det hinner ändras många gånger än det". Tänkomdet inte ändras då? va,har ni inte ens tänkt den tanken än??då är det dags att göra det då!

Men saken är den att jag har funderat över detta sen jag var riktigt liten och alltid velat adoptera åtminstone EN liten flicka eller pojke...Och eftersom min kropp inte tycks vilja samarbeta med min mans spermier så är väl det enda utvägen än så länge....(har försökt i över ett år att få barn men det händer inget, utom ett par missfall, eller tror det var det iallafall, kändes och såg ut å så och mensen var riktigt sen).

Men jag skulle vilja ha fler egna barn tror jag åxå..men det tar vi som det kommer.