...efter ett lååångt jullov, men som vanligt känns det alltid för kort. Hade ångest igår för att skolan skulle börja idag igen, och att jag inte hade hunnit gjort allt det man borde ha gjort där hemma. Men huvudsaken är väl att lillan och gulle är nöjda, resten är ju relativt, för det är ju fortfarande vi som ska trivas i vårt hus och ingen annan.

Jag var såå trött imorse efter att ha haft en man hoppandes omkring i sängen som hostade och svor över sin allergi för att jag hade försökt vara duktig och städa hela huset och fixa det kommande barnets rum.

Som ni vet har jag känt mig rätt väldigt arg på dem som lyckas bli gravida, typ alla utom jag, men nu har jag äntligen lyckats ta mej till våra gemensamma vänner och hälsa på, utan ilska eller negativa tankar. Bara beundrade den fina  magen och funderade på vad det kan vara för en filur därinne. 

Vi ska tydligen få gosa hur mycket vi ville med den när den tittat ut i april/maj...längtar!

De är verkligen underbara människor dessa, soon to be, tre.liksom alla deras kissor.

Jag har äntligen tagit mig själv i kragen och möblerat om i barnrummet och plockat det mesta på rätt, Lola älskar mattan som ska vara där inne på golvet. Och nej, jag är inte gravid ännu men orkade bara inte se alla kartonger stå i rummet från förra graviditeten och lite sånt som vi handlat på sistone, känner att jag mår bäst då jag får pula på lite med barnsakerna och så och slipper tänka på saknaden efter en liten, får hoppas det blir något det kommande året, har lovat mig själv att gå ner i vikt.

Och så ska vi ringa läkaren och be om hjälp återigen för nu ska det f*n ta sig så småningom, men har ej brått trots att jag bara blir äldre är ju snart 22år!! 

See Ya!

P.S ska byta gardiner nu.sen är jag nog nöjd ett litet tag. =)

Nu har bloggen stått och dammat igen ett tag men det har vart så himla mycket sjukhusbesök, skola och andra saker som gjort att den hamnat i skymundan.

Lola började löpa när hon var 7månader, alltså i augusti, 2veckor senare fick vi reda på att hon hade livmoderinflammation (vägde över 30kg just då)...livmodern var otroligt stor i sig självt, hela 1,1kg!! med andra ord över 3gånger så stor som hos en människa sa veterinären, där gick det över 500euro. sen nu har vi fått kämpa med hennes känsliga hud och smörjer för fullt, morgon och kväll. Har även tillbringat mycket tid i hundnabben i stan.

Men mest av allt har jag suttit i skolan och pluggat i massor samt SOVIT; har en period då jag behöver sova minst 13timmar för att vara helt utsövd.

Natten till idag har vi varit barnvakt åt Min bästis lillpojk William, hur underbar och söt som socker. Han och Lola blev bästa polare nästan genast och vi var ute i parken med dem i över två timmar idag invid kyrkan, det blev en hel del åkande rutschkana och han ville ha med mej att åka med honom, men det går ju inte. =)

Han fick en verkligen att inse att man kanske vill ha barn och att låta maken sköta det medans man går i skolan kanske inte är helt fel. =)

Puss, ha en bra kväll!

Jag har tänkt tillägna detta inlägg till min son Alexander som vi fick ta farväl av 3 juli 2008. Försökt hitta en sång eller text som beskriver min kärlek till honom men det tycks vara omöjligt och tänkte försöka skriva nåt eget men det är inte möjligt just nu eftersom jag är helt grötig i huvudet pga alla tankar...

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om Alexander och min kärlek till honom men det känns som om orden inte räcker till...De som är föräldrar förstår säkert vad jag menar...

XoXo Nikkita

Min mamma har börjat med dagbarn för en tid sen och vi har vart hem och hälsat på två av ungarna men den minsta som är 1år, en liten pojke vid namn Adrian, han är ju så himla söt det är så man sku kunna äta upp han. Han är lite rund om magen och har kvar babyfläsket än och stora fina äppelkinder =)  Vill åxå ha en sån!

varför är det så att bara för att jag inte råkar ha mitt barn i livet längre så ska jag diskrimeneras? Jag HAR faktiskt erfarenhet av barn som inte många andra i min ålder inte har eller för den delen de som inte har egna barn heller har. 

Jag har faktiskt tagit hand om mina småbröder nästan ända från början till de blev 12 och 15år!! Det känns som om det skulle vara mina barn och det gör det ännu svårare att fara hem och hälsa på och se hur de håller på att bli vuxna...Jag vet att det inte är typ nån som fattar detta men så är det =)

Varför ska alla man känner/är bekanta med och inte känner alls, bli/vara gravida just nu??

Jag hatar (eller kanske inte hatar men ogillar iallafall...?)dem som går runt med sin gravid-mage och stoltserar och vill visa upp den för alla...

Tycker ju att de som känner mig borde ju veta hur sa*ans svårt det är för mig att stå där å hålla masken, och bara le och se glad ut. När jag egentligen bara önskar och vill att de inte skulle vara gravida och i vissa fall önskar jag t.om livet ur deras ofödda barn... (det låter ju hemskt när jag skriver detta men det är så det känns för mej och jag kan inte rå för att det är så jag känner).

Fick just veta av min man (vi gifte oss 29.06.2009 så är relativt nygifta) att en tjej som han/vi känner är gravid och snart ska gå på mammaledigt...Kunde knappt låta bli att börja lipa i bilen när vi körde hem idag efter jag vart på jobb-intervju dit hon jobbar.

Och nu undrar ni kanske varför det är så här?

När jag fyllde 18 så flyttade jag hemifrån samma dag och dejtade väl ett par killar (betyder att jag hade nya killar lite nu och då),vissa hemskare än den andre.

Jag började längta efter riktig kärlek,ni vet så där som på film, "bli ihop och gifter sig och bildar familj-kärlek". Men så hände det jag väntat på;min riddare i skinande rustning på en vit häst dyker upp...

Vi blir ihop och efter ett par veckor är jag gravid,lyckan var total, trots att det inte var planerat än.

Allt är underbart under graviditeten framtill den dagen (24.6.2008) då ska åka på vårt första ultrljud...När vi kommer in i rummet med läkaren så förklarar hon lite snabbt att hon är ny och inte så bra på apparaterna än. Men vi sätter igång å vi ser vårt kärleksbarn för första gången, men lyckan går snart över till förtvivlan och sorg. Läkarna talar om för oss att han har missbildningar på arnar och ben,men även vatten i skallen...

De ber oss överväga abort eftersom han kanske inte kommer överleva en födsel,senare bestämmer vi oss för abort;för barnets skull.

Detta är lite av bakgrunden till Varför jag har så starka känslor då det gäller gravida kvinnor eller nån med småbarn...Det gör väldigt ont varje dag och jag undrar om detta nånsin kommer sluta göra ont?