...Är inte alla  dagar särskilt lätt. Idag var en sån dag då jag bara hade lust att liksom, sjunka genom marken? Slippa ta emot all skit och klagande som denne människa orkade slänga ur sig. Han är inte särskilt lätt att leva med en person som ser sig självt som besegrad, den ni ser är den bra och lekfulla J, det är inte ofta jag får chansen till det, speciellt inte då det är jag som hamnar under vagnshjulet, det är jag som blir den drabbade, det är jag som borde få koppla av mellan varven. Inte bara han. Han kan göra vad han vill i stort sett men JAG, jag måste kämpa för mig själv, för oss, för ALEXANDERs skull. Jag vägrar ge upp hoppet och se mej bli besegrad, av vem? jo, av livet, av AMS, av regeringen, av alla...som inte tror på mej längre. Tänk om någon visste hur det är innanför dessa tunna fyra väggar som omger mig varje varje dag, eller vänta jag glömde en sak, mörkret och det tunga grå molnet ovanför mig som hotar med att när som helst släppa taget...falla ner på mig, krossa mig, krossa mig som en människa krossar en myra.  Det kanske låter överdrivet, det kanske låter som att jag gett upp allt hopp, men om du tittar riktit noga i mina ögon, kan du se en liten liten flammande låga, den kan slockna när som helst, till och med nu. Men det gör den inte, den kommer och SKA bli större och starkare, så stor att alla kommer vara rädda och undra om detta är helvetet. För jag vägrar, totalvägrar lägga mig ner på den hårda asfalten, inta fosterställning och börja gråta. Ni förtjänar inte det, ingen förtjänar att få se mej ge upp, allra minst min älskade son. Det är för er jag lever, för er som verkligen tror på mig, håller mig vid liv...Lova att aldrig någonsin överge mig igen!? lova....?

XoXo Hönsmamman