Det var en gång en liten näktergal, som förirrat sig till Sverige lite för tidigt på våren. Eftersom det var kallt och ruskigt, så frös den lilla fågeln halvt ihjäl. Den bara låg på marken inne i skogen när en skogsvandrare råkade få syn på den. Skogsvandraren som var en vänlig man tog upp den lilla fågeln i sina händer och beundrade dess skönhet. Värmen från händerna gjorde att den lilla näktergalen kvicknade till och ville flyga iväg. Men den snälle skogsvandraren förstod att den snart skulle frysa ihjäl om han släppte den. En bit därifrån hade just en ko passerat och släppt en stor varm hög bakom sig. Skogsvandraren tryckte ner den lilla fågeln i skiten, så att den inte skulle frysa ihjäl. Där satt nu näktergalen med dynga omkring sig och kände hur värmen började sprida sig i kroppen. Den blev så glad att den började sjunga för full hals. Just då kom en räv i närheten. Han hörde sången, sprang fram till fågeln, drog upp den och åt sedan upp den. Sensmoralen i denna berättelse lär oss tre saker. 1. Det är inte alltid av illvilja som någon trycker ner dig i skiten. 2. Det är inte alltid av välvilja som någon drar upp dig ur skiten. 3. Om du nu sitter i skit upp till halsen, så sjung inte!