Känslan av att allt bara är en dröm stärks för varje sekund som går, när som helst nu kommer jag vakna upp ur denna (mar)dröm och inse att inget av det som hänt hände på riktigt; att vi inte sitter i en ekonomisk knipa, att jag inte alls är psykotisk, jag inte har en depression och dessutom är arbetslös och tvingas leva på bidrag...inte har råd medmat på bordet snart och inte har nånstans att bo...

Är rädd för att vakna ur denna dröm för att senare konstatera att jag åldrats hur mnycket som helst; att jag kanske är typ låt oss säga 70 eller nåt och inte hunnit leva mitt liv alls. Att jag precis när som helst är redo för graven och reinkarnationen, för att sedan få uppleva samma sak igen

de närmsta 30 åren innan livet upphör och man måste börja forma det nya livet....ha min 30-årskris....

Men egentligen så vet jag ju att det är ju inte bara en dröm, det är sanningen i sin bästa dager. Men tänk om det ändå vore så väl...

Idioter hatar mig,

men de visa älskar mig!