Jag antar att det inte har undgått någon hur fanatiskt/översexualiserat dagens samhälle egentligen är. För överallt överfalls du med information om hur du ska “få det perfekta sexlivet” eller “de bästa orgasmerna du någonsin haft”.Du kan inte läsa en tidning eller surfa på nätet utan att det dyker upp annonser eller artiklar om sex.

Och om man tänker på dem som är barn/ungdom i dagens läge så måste det ju vara väldigt påfrestande och framför allt stressande att alltid ha den där pressen på sig att man ska vara jätteavancerad och bra i sängen. Det är väl framför allt de unga tjejerna som drabbas av detta.

Liksom med allt dessa hets kring att man ska vara en “size zero” för att passa in eller anses vara någorlunda snygg. Vilket har lett till att allt fler drabbas av anorexia och bulimia.

Jag försöker leva efter det mottot att “alla är lika värda oavsett utseende, ras eller religion” men medierna gör det ju så svårt att upprätthålla detta i dagens samhälle. Människor startar krig pga oenigheter gällande religioner eller dyl. Tänk om precis alla kunde försöka leva efter just detta mottot, då skulle det inte behöva finnas krig eller mobbning och ingen skulle behöva känna sej utanför för att de kanske inte har just den där perfekta kroppen eller så?

Men det är ju bara som jag önskar det kunde vara; fred och harmoni på vår jord för det skulle alla må bra av!

Kärlek i mängder till er alla!

Varför ska alla man känner/är bekanta med och inte känner alls, bli/vara gravida just nu??

Jag hatar (eller kanske inte hatar men ogillar iallafall...?)dem som går runt med sin gravid-mage och stoltserar och vill visa upp den för alla...

Tycker ju att de som känner mig borde ju veta hur sa*ans svårt det är för mig att stå där å hålla masken, och bara le och se glad ut. När jag egentligen bara önskar och vill att de inte skulle vara gravida och i vissa fall önskar jag t.om livet ur deras ofödda barn... (det låter ju hemskt när jag skriver detta men det är så det känns för mej och jag kan inte rå för att det är så jag känner).

Fick just veta av min man (vi gifte oss 29.06.2009 så är relativt nygifta) att en tjej som han/vi känner är gravid och snart ska gå på mammaledigt...Kunde knappt låta bli att börja lipa i bilen när vi körde hem idag efter jag vart på jobb-intervju dit hon jobbar.

Och nu undrar ni kanske varför det är så här?

När jag fyllde 18 så flyttade jag hemifrån samma dag och dejtade väl ett par killar (betyder att jag hade nya killar lite nu och då),vissa hemskare än den andre.

Jag började längta efter riktig kärlek,ni vet så där som på film, "bli ihop och gifter sig och bildar familj-kärlek". Men så hände det jag väntat på;min riddare i skinande rustning på en vit häst dyker upp...

Vi blir ihop och efter ett par veckor är jag gravid,lyckan var total, trots att det inte var planerat än.

Allt är underbart under graviditeten framtill den dagen (24.6.2008) då ska åka på vårt första ultrljud...När vi kommer in i rummet med läkaren så förklarar hon lite snabbt att hon är ny och inte så bra på apparaterna än. Men vi sätter igång å vi ser vårt kärleksbarn för första gången, men lyckan går snart över till förtvivlan och sorg. Läkarna talar om för oss att han har missbildningar på arnar och ben,men även vatten i skallen...

De ber oss överväga abort eftersom han kanske inte kommer överleva en födsel,senare bestämmer vi oss för abort;för barnets skull.

Detta är lite av bakgrunden till Varför jag har så starka känslor då det gäller gravida kvinnor eller nån med småbarn...Det gör väldigt ont varje dag och jag undrar om detta nånsin kommer sluta göra ont?